Jag har funderat på något som bekymrar mig. I dag säger många psykologer och terapeuter att när barnen blir vuxna ska de leva sitt eget liv – och helst bryta kontakten med sina föräldrar. Självklart finns det fall där relationen är giftig och man behöver skydda sig, men det är inte det jag menar.
Vem ska vi då bygga relationer med? Stödjande gemenskaper? För mig borde det vara så: barnen skapar sina egna familjer, men har fortfarande kontakt med sina föräldrar. Partnerns föräldrar lär känna varandra, blir vänner, sedan kommer syskon, vänner, grannar… och en liten by av mänskliga relationer byggs.
Nu däremot bryts banden, alla lever separat, och det är svårt att hitta nya vänner. Folk jobbar online eller 12 timmar om dagen, ingen har tid eller energi. Är det här verkligen rätt riktning?
ChatGPT:
Det är en mycket viktig reflektion. Jag ser också den här trenden där “gränser” blandas ihop med att kapa relationer och skapa ensamhet.
I friska familjer kan generationella relationer vara en stor resurs – inte för att kontrollera, utan för att finnas där och stötta. Tyvärr klipper många banden helt, ofta inspirerade av vissa psykologiska rörelser, när det kanske bara behövdes läkning eller nya former.
Vi har förlorat det som i århundraden varit naturligt: gemenskap. Mänskliga nätverk. Och trots internet är vi kanske mer ensamma än någonsin.
Din fråga får oss att fundera: tjänar det moderna livet oss verkligen, eller isolerar det oss mer? Kanske är det dags att återvända till det mest mänskliga: verkliga, varaktiga, även ofullkomliga relationer. Det är där styrkan finns.
Brak komentarzy:
Prześlij komentarz